Sitter med min lillasyster och lyssnar på radio.
Vi nynnar med i någon av Mel C´s låtar och hon säger att hon tycker att den här låten är bra, men vem är det egentligen som sjunger?
- Mel C. Du vet hon som var med i Spice girls? Den sportiga tjejen? säger jag nöjt och minns för en stund det ljuva 90- talet med girl power och allt.
- Okej. Vilka var de? frågar hon och ser lite bekymrad ut.

Men hallå! Girl Power? Spice up your life? Wannabe? Känns inget av det igen? Suck, vilken dinosauriestorasyster hon måste ha. Det dammar ju om hela mig. Nu har man blivit en sån som ens egna föräldrar är när de frågar om man tycker att Bröderna Herreys är bra. Vilka var de?

Okej, jag prövar något annat. Hon måste ju ändå veta vilka Backstreet Boys är/var?
- Ehh, nej. Har aldrig hört talas om dem heller. Syrran, jag var inte ens född då!

Snart växer det mossa på mig… 

”- Hon har ett barn fast hon själv är ett barn”
Min kollega verkar onekligen nöjd över hur hon fick till beskrivningen av mig och jag står brevid och känner att mitt leende är något stelt.

Men min kollega har nog rätt på sätt och vis, det kände jag inte minst när jag och N var i lekparken igår. Man undrar om många av alla de päron som står och häckar vet att de är parodier på sig själva. Vit skjorta, handsfree och en min som signalerar: ta mig härifrån! – hur kul är man som pappa i lekparken då? Som pappa överhuvudtaget?

Kom igen och släpp loss lite i lekparken föräldrar! Det blir mycket roligare både för barnen och för de vuxna också =)

För inte vill man bli ett mossigt päron som har glömt bort hur det pirrar i magen av att åka rutchkana? Eller hur roligt det är att bli alldeles snurrig i huvudet av snurran och sen försöka gå rakt?
Nej så vuxen vill jag faktiskt inte bli på bra länge…

- Snart landar han, säger min man helt lyrisk.

 

- Va? Vem då, undrar jag. Så snabbt som det går försöker jag få mina små grå att tänka ut vad det kan vara han menar. Efter att ha varit på smällen i snart tio månader går det mesta ganska segt. Men jo, det måste ju vara vår lillkilles födelse han pratar om, beräknat datum är ju om bara några dagar.

 

- Christer Fuglesang såklart! Säger han och tittar lite förvånat på mig.

 

Christer. Jag suger på karamellen ett tag till och säger namnet för mig själv. Nej men vet nån vad, vi kan bara inte döpa honom till det. År 2006 (eller vem säger att bebisen tänker komma ut i år, han kanske stannar kvar där inne?). Nej det har vi ju faktiskt inte haft alls på vår namnförslagslista.

Min man, gör ett nytt försök och säger:

- Christer Fuglesang landar snart på jorden igen. Han har ju varit uppe i rymden! Det är jättehäftigt och stort för ehh, mänsklighetens historia.

 

Jaha. Allvarligt talat kunde jag faktiskt inte bry mig mindre. Jag ska föda barn och DET mina vänner, DET är jättehäftigt och stort för mänsklighetens historia.

---

 Det är nu snart åtta månader sen han landade. Både Christer Fuglesang och vår lilla N.
Jag är morsa vid 20 års ålder och är med om den häftigaste resan någonsin i livet.